Irene - från ett annat perspektiv

Orka vänta på att bli kysst...

Jag är en tjej på 21 år, ganska ung kan man tänka sig, men redan så många kärleksbekymmer. Många gånger har jag tänkt tanken om att ge upp och sluta kämpa, för kärleken. Alla säger ju att kärleken dyker upp av sig självt eller hur? Den rätta kommer snart, han finns där ute någonstans och bara väntar på dig. Men så slogs jag av tanken, orka vänta!

Hellre att jag kämpar och kämpar, letar och drömmer än att jag sitter och väntar, som om jag vore någon jävla prinsessa som väntar på att bli kysst, för att vakna från min oändliga sömn. Men tyvärr jag sover inte, jag är fullt vaken och medveten varför ska jag inte fortsätta kämpa, för visst är det värt det i slutändan.

Och om han inte kommer då?

Tänk om kärleken inte dyker upp, tänk om "mr right" väntar så mkt på mig tills det blir wrong. Man borde ta initiativ, man borde fortsätta ge sitt allt. För hellre att jag kämpar men ändå inte lyckas än att jag sitter o väntar och inte gör ett skit och ändå blir ensam, för då har jag i alla fall försökt, och slipper gå runt med tanken "tänk om". Folk får tro jag är desperat, eller att jag är toffel men för kärlek tänker jag riskera allt, för det finns inget mer värt att kämpa för, än just kärlek. Kärlek är som bensin till din bil, du kan inte orka leva utan den, för vem ska du leva för egentligen? Bara dig själv eller?

I för sig om det gör dig lycklig så varför inte, men jag vill inte sluta tro på kärlek, jag vill inte bli 80 år o leva med mina 7 katter o ha den tanken i huvudet resten av mitt liv, "tänk om jag bara hade satsat och kämpat mer".

Visst jag kommer säkert bli sårad miljoner gånger till, jag kommer börja fundera på att bli lespiskt, jag kommer svära åt alla jordens killar eller fundera på att bli nunna, men i slutändan när jag väl finner han, då kommer allt annat kännas värt det, för jag fann han och jag vann han tillslut.

Gym = Kärlek

Att finna kärleken är som att vilja gå ner 10 kg i vikt, du svettas och gråter blod men till slut får du resultat och då vill man inte gå tillbaka till sitt tjocka och ensamma liv igen.

Kom ihåg - satsa inget, vinn inget.



Mvh Irene

Vad tycker ni, är det ok?

Jag kan argumentera för båda sidorna, jag menar det är la bättre kanske att ha sex med sitt ex än någon annan främling, men samtidigt kan jag känna att det är bättre ibland att ha sex med nån främling för att komma över ex.et annars kommer man väl aldrig över honom/henne. Och snacka om att förstöra de "fina" minnena man kanske haft tillsammans då man plötsligt går från ex till kk?

.......

Och tänk om den ena parten egentligen inte ville göra slut med gick med på det då den andra ville det, och sen blir man kk är inte det lite elakt? Man ger ju förväntningar till den partnern igen och får henne/honom att tro att det kan bli "ni" igen. Fast å andra sidan om ni båda velat göra slut men har kvar varandra som kk då kanske det är mer ok, eller?

Ne fy jag tycker det är äckligt på något sätt, jag hade inte kunnat ha sex med ett ex, har man gjort slut så har man, get over it! Det är för mkt känslor inblandade, man kan väl inte bli kk med någon man delat så mkt med en gång i tiden, det är bara moraliskt fel. Det är som att ta en blomma och doppa den i parfym för den kanske luktar godare då, man förstör ju dess charm då. Samma gäller förhållandet som varit, det är förhoppningsvis någon form av lärdom, ett minne, en historia som skrivits, det har varit något vackert en gång i tiden, varför ska man förvandla allt det där till något som byggs på lust, för även då förstörs något som en gång va speciellt. Kan man inte ba släppa taget, istället för att göra det värre, vilket jag tror att det slut kommer bli, Värre! Det kan väl fan inte bli bättre, eller?

Att gå från ett K (kärlek) till 2 det tror jag inte kan gå.

Kom ihåg:

Let the past be in the past and the future start fresh.



Mvh Irene

Att dejta....

En dejt = en träff. En speciell träff med ett speciellt syfte. Görs för att lära känna den andra parten. Görs inte om man inte vill lära känna den andra parten utan endast vill "känna på" den andra parten ^^

Hur ser den perfekta dejten ut?

Jag undrar hur den perfekta dejten ser ut...de flesta tjejer hade väl svarat "han betalar, han kör hem" jag säger ....man lär känna varandra från djupet man behöver inte ens hitta på en aktivitet som kräver att någon ska betala för d e alltid så pinsamt då man "tjaffsar" om vem som ska betala. Varför inte bara ta en promenad längst soliga avenyn, ta med sig en picknick korg o bara mysa. Varför ska en dejt alltid vara att gå på cafe eller äta middag tillsammans, det spelar väl egentligen ingen roll vad man gör på dejten så länge syftet med dejten, nås som är att få förståelse för varandra. För övrigt tycker jag att det här med att killen ska betala e utdött, vi lever på 2000 talet där faktiskt kvinnor oxå har pengar och kan bjuda. När vi ger killar den möjligheten att betala så är det som att säga, jag e dum o fattig, jag e ju lixom tjej, klart du ska betala. Vi dumförklarar oss själva och på det sättet förtjänar vi faktiskt att killar ser ner på oss, som att vi e mindre värda. Men tar vi initiativet och gör de här typiska "man grejerna", ja då tror jag faktiskt de ser oss med andra ögon och slutar nervärdera oss och ser oss som jämnlika. Att killen betalar och kör hem dig, ska inte vara en självklarhet, men det är klart det är sött om han gör det, men ta det inte för givet.

Är han verkligen intresserad?

Däremot kan jag tycka att då en kille inte erbjuder sig att bjuda eller köra hem en, att han kanske inte är så intresserad av dig, för de flesta killar brukar ju vara ganska på, på att göra det. Även fast jag inte tycker att det är en självklarthet att killen ska göra dessa grejer så tycker jag ändå att det är romantiskt om han gör det....det ligger ju lite romantik i att killen har lite makt, bestämmer lite och ter sig lite "gentleman" aktigt.

Vad är jag skyldig?

Tänk om dejten lixom går åt helvete och killen varit helt söt mot dig, bjudit dig på middag, kört hem dig osv men du känner helt enkelt att det bara inte klickar, hur kul är det då att gå runt och tänka "shet han har gjort d och d fan jag e skyldig honom något". Kanske är det just därför tjejer ibland har sex på första dejten, är det verkligen för att de vill eller för de känner sig skyldiga till de? Personligen har jag faktiskt haft den tanken själv har dock aldrig riktigt fullgjort den. Men visst kan det kännas så ibland att man vill visa sin tacksamhet för något men helt enkelt gör det på fel sätt?

Kom ihåg att...

Alla faktiskt inte kräver att man ger något tillbaka, vissa vill ju faktiskt bara ge och blir nöjda med att se din tacksamhet genom glimten du får i ögat, eller tacket du uttrycker med ett enkelt "tack"



Mvh Irene

Har så många åsikter och funderingar kring detta ämne vet inte ens vart jag ska börja....en del av mig säger att distans förhållanden aldrig skulle kunna fungera för mig då jag är i behov av att alltid kunna se och prata med min framtida kille, och även om jag nu inte kan se han så vill jag ändå veta att den möjligheten finns om jag nu skulle vara i behov av att träffas. Så därför har jag alltid typ varit emot distansförhållanden, har alltid känt att det inte är något för mig, men ju äldre jag blir, o ju desperatare jag blir av kärlek och uppmärksamhet desto mer börjar jag fundera, det kanske skulle kunna fungera?

Mogen nog för distans?

Ja menar jag börjar komma upp i den åldern nu, där jag börjar fundera på giftermål och barn, jag planerar inget utan bara funderar...och då undrar jag, kärlek är väl kärlek, finns liksom inga gränser. Kanske kan distansen göra oss starkare och klarar våran kärlek distansen då kan den väl klara allt egentligen. Kanske uppskattar man varandra mer om man är lite ifrån varandra? Det känns som att man tröttnat på alla killar i Göteborg, för då vi lever i en storstad men mycket utbud av tjejer orkar ingen kille riktigt satsa då han kanske tänker "äh det finns fler fiskar i havet, orka lägga energi på denna". Det känns som att killar i större städer är mer desperata efter sex än kärlek då de aldrig riktigt lärt sig uppskatta kärlek då sex alltid varit lätt och skönt att få. Har killar i mindre städer en annan mentalitet och en annan bild på livet? Uppskattar de kvinnor mer eller är de lika naiva som alla andra killar?

Can't get no satisfaction ....

Jag ska faktiskt inte sitta o dra alla över en kam, jag är liten sån själv, då staden kryllar av heta singla killar klart man aldrig tröttnar, blir aldrig riktigt mätt, man vill liksom bara ha mer o mer och testa sina gränser, man nöjer sig liksom aldrig. Man är alltid nyfiken på att få se mer och man tror alltid det finns bättre o man förtjänar bättre .

Det kanske är därför jag aldrig finner mig en kille, är för kräsen, borde egentligen bara släppa loss och ta det som det kommer och inte utesluta en skit bra kille bara för att bor för långt bort ifrån mig....det är dax för en förändring, kanske borde jag vara mer optimistisk runt tanken av att bli tillsammans med en som bor lite längre bort, I will try.

Kom ihåg

Följ alltid ditt hjärta, och om ditt hjärta tar dig långt bort så följ det ändå för du hittar alltid hem till slut.



Mvh Irene

Egoist!

Mina vänner, hur gamla är ni egentligen? Iförsig det spelar ingen roll för ordet toffel är SÅ ute i alla ålders grupper...finns inget som heter toffel eller desperat, om du tycker om någon och vill visa det, så GÖR det, har du något på hjärtat så, "spill it out". Vem fan bryr sig om personen tycker du e tofflig eller desperat eller om alla andra runt om också tycker så, för huvudsaken är väl att du får sagt ditt eller hur? Och om personen i fråga nu tycker du e tofflig o desperat så är han/hon inget att ha till o börja med, va e det för jävla kräk som tänker så egentligen? Det kallas egoism när man inte ens kan låta någon få prata ut o lätta på sitt hjärta, för att må lite bättre, då tänker man verkligen bara på sig själv. Jag menar och? Och om du nu va intresserad av en person, men bestämde dig för att ni inte passa och därför dissa henne? Låt personen få prata ut med dig åtminstonde, kan du inte offra lite av dig själv och din "värdefulla" tid för att få någon annan att må lite bättre, det är väl det minsta du kan göra efter att dissat och förmodligen sårat pesonen? Det är som att sparka på en som redan ligger, då man dissar och sedan inte ens kan ta mod till sig att träffa personen öga mot öga o låta honom/henne få förklara sig eller få höra din förklaring. Svinig stil, väx upp!!!

Göm dig inte bakom din toffel

Vi är vuxna människor, och för er som kanske inte är det men läser min blogg, så lär ni väl förhoppningsvis tänka mer vuxet. Sluta gömma er bakom dessa ytliga ord som toffel, desperat o stalker de är bara dåliga ursäkter till att ni är svaga och fega. Vad är ni rädda för egentligen, vad har ni att förlora? Om en kille/tjej visat dig intresse men sedan dissat dig så har du all rätt i världen att kräva ett svar till varför?, eller åtminstonde få lätta på ditt hjärta det är inte att vara toffel!!! Däremot får du vara förbered på att detta inte alltid resulterar i något bra och du får va en man/kvinna nog att acceptera den reaktion och det svar du får. Men snälla ta mod till dig att göra vafan du än vill. Du är ingen toffel baraför du söker svar och rättvisa, du är en människa med behov av att få lätta på det tunga och sårade hjärtat, det kallas mänskligt och vi är faktiskt civiliserade människor.

Kom ihåg

Det är en konst att kunna tala, så snälla använd penseln och börja måla
(P.s kom på den själv)



Mvh Irene

Gott nytt år på er alla iranier och icke iranier önskar er alla lycka och glädje inför det nya året. Tänkte nu förklara för er som är nyfikna vad det persiska nyåret handlar om.

Nouruz är den dag vi iranier firar det nya året ordet Nouruz betyder "en ny dag", dagen infaller på vårdagsjämningen. Vi firar att sommaren snart är här och växter, blommor och gräs åter får liv dvs att allt åter börjar växa.

Eldfesten (Chaharshanbe suri) firas sista onsdagen innan nyår. Man tänder brasor och hoppar över små eldar samtidigt som man sjunger följande ramsa:

Sorkhi to az man, zardi man az to 
"Ge mig din värme och ta min blekhet"

Ramsans mytologiska innebörd är att elden botar sjukdomar. Den religiösa bakgrunden till eldfesten är man skall välkomna de avlidnas själar med värme och renhet. Många tror även att om man hoppar över elden så kommer detta ge en tur inför det nya året.

Hadji Firoz (den värstländska tomten) Från 2-3 veckor till Nowrouz kommer en person som kallas "Hadji Firoz " med ansiktet målat svart och röda kläder ut på gator och sjunger Nowrouz sånger och roar folk. Hans svarta ansikte representerar kolen i elden som dansar iväg för att en ny eld ska börja (ett nytt liv).

Haft sin betyder de 7 S:en och är våran nyårsduk där vi dukar upp massa saker som börjar på S och som har olika betydelser.

1, Senjed - en sorts söta frukter. Frukten symboliserar kärlek.
2, Somâq - det är en sur krydda och med den önskar man maten en god smak i framtiden.
3, Sabzeh - som är en bricka med groddar av vetekorn, linser eller liknande. Med detta önskar man att det ska bli ett år med bra skörd.
4, Sib - som är ett rött äpple och symboliserar skönhet och hälsa.
5, Samanoo - Memma som framställs av vetegroddar.
6, Sir - vitlök, detta symboliserar hälsa och kampen mot sjukdom.
7, Serkeh - vinäger som symboliserar rörelse i livet.

På denna duk bör det också finnas:

Âjil - Kakor och nötter.
Âyine - En spegel.
En Diwan (diktsamling) av poeterna Hafez eller Firdausi som symboliserar den rika persiska kulturen. Iranska zoroastrier lägger fram Avesta och religiösa muslimer lägger fram Koranen under nouruz.
Handmålade ägg.
Iranska flaggans färger (grön, vit och röd som symboliserar grönska, renhet/godhet och kärlek). Iranska nationalister läggger fram det persiska nationalemblemet med solen och lejonet.
En skål med en levande guldfisk.

Firandet av nyår har i Iran förbjudits då den är religiöst anknytbar till den första o RIKTIGA religionen i Iran, zoroastrismen som handla om att man inte skulle tala ont, göra ont eller tänka ont. Detta är våran riktiga religion i Iran innan Khomejni våldtog vårat fria land och gjorde oss till slavar. För alla er som inte vet, vi Iranier va en gång ett fritt folk med monarki, vi var även en stormakt. Kungen va kanske inte världens snällaste han använde skattepengarna mkt för sig själv, men han var ändå en god människa och lät folket vara fria. Kvinnorna t ex va inte alls tvungna att ha sjal på sig. Så när Khomejni kom o lova massa till folket så som Hitler gjorde till Tysklands människor ja då gjorde folket revolution för att få han i makten. Inte visste de att vårat land skulle bli ett helvete jämfört med då kungen regera. Så nu självklart ångrar sig alla att de gjorde revolution, men det är för sent. 



Mvh Irene

Har ni tänkt på att vi alla falska egentligen?...För vem har inte någongång i sitt liv spelat ett spel för att fånga sin kärlek, det är en form av strategi, att vara på ett visst sätt, kanske väldigt blyg, spontan, högljudd, skämtfull ja listan är lång. Och när man fångat killen/tjejen på sin krok, ja då kommer ens sanna jag fram. Men har man inte tänkt på att om man spelar ett spel i början o är på ett visst sätt, o killen/tjejen blir kär i ditt "spel beteende" hur länge håller erat förhållande när det riktiga jaget kommer fram när man plötsligt är i helt motsats till hur man varit innan. Egentligen så tror jag att man alltid spelar ett spel, när man är på jobbet är man ju inte samma människa som när man är hemma t ex, enda gången man någonsin är sig själv är då man är med sin familj som sett ens ljusa och mörka sidor allt för ofta, man behöver inte dölja något eller spela någon annan för de för de älskar en ovillkorligt.

Varför springer vi?

En annan sak jag alltid undrar över är, varför vi tjejer gillar att springa ifrån saker ihopp om att någon ska springa  efter, är det för att vi vill se hur mkt killen vill kämpa för en eller är det för att bevisa något typ, "kolla på mig jag e så populär".....även det är en del av ett spel man springer för att bli jagad. Det är genom draman som man lär sig uppskatta varandra, draman tvingar ut känslor som man egentligen inte vill uttrycka, draman gör en kär.

Jag har svårt att springa för jag är rädd att ingen springer efter men den som någon dag gör det, han är nog den rätta....

Kom ihåg att

If u love someone run after him/her cuz in the end, love is like water 2 a flower, without it u can not survive



Mvh Irene

Jag är en människa med mkt tålamod...jag litar alltid på folk då jag är väldigt godtrogen av mig. Jag är aldrig ute efter att såra eller skada någon och jag vill alltid folks bästa. Om någon sårar mig och vill ha en ny chans så brukar jag oftast ge de en, för jag tror på att folk kan förändras. Till mina vänner och familj ger jag hela mitt hjärta och min själ, jag bjuder mkt på mig själv och inte bara personlighetsmässigt, och till utomstående visar jag respekt. Men när någon fått tusen chanser och behandlat mig som skit och verkligen underskattar mig och tar min godhet och ödmjukhet för givet då vill jag aldrig ha något mer med den personen att göra. Jag visar de inte ens respekt genom att hälsa. Man behöver inte alltid ha förtjänat respekt, för främlingar ute på gatan som jag inte känner respekterar jag bara genom att kanske vara artig. Så enligt mig kan respekt fås även fast man inte gjort något för att förtjäna den men däremot kan den tas bort om man gjort något dumt och elakt. En ny chans får man bara om man visar att man förändrats och inte bara förändrats för just det tillfället för att vinna tillbaka mitt förtroende utan verkligen förändrats till det bättre för gott.

Ta mig inte förgivet för jag kanske förlåter men jag glömmer aldrig.....




Mvh Irene

Kom att tänka på en sak här om dagen som jag diskutera för många år sedan med mina vänner, är man mer otrogen om man kysser någon annan än sin partner eller om man har sex med en annan än sin partner?

Vad är otrohet?

Nu kanske ni tänker självklart om man har sex med någon annan än sin partner, men är det verkligen så då? För mig är sex är något som betyder väldigt mycket, jag kan inte ha sex med vem som helst, men vissa kan ju det, för vissa betyder sex ingenting. För vissa betyder en kyss mer än sex, för i kyssen ligger det kärlek och passion medan i sex ligger det bara njutning. Är man mer otrogen om man gör något kärleksfullt med någon annan/blir kär i någon annan eller om man bara gör en sak för njutningens skull?

Otrohet bara bra innan giftemål

Jobbig fråga vah?, själv hade jag nog blivit mer sårad om min framtida kille blivit kär i någon annnan än haft sex med någon annan för då hade jag bara blivit förbannad. Men vissa människor ser inte ens att ha sex med någon annan än sin partner som otrohet de ser det "bara" som sex, medan otrohet för de menas med att bli kär i någon annan. Det där tycker jag är en löjlig rationalisering det klassas mer som en dålig bortförklaring. Hur som helst är det här med otrohet ett jävla krux på ett sätt kan jag tycka att det är bra att det inträffar nu i ens ungdom... om man får reda på det för då vet man vart man har killen/tjejen och att han/hon inte är värd att t ex gifta sig med, och förhoppningsvis lär man sig av sina misstag och rensar bort den typ av tjejer/killar som verkar va oseriösa. Men man kan heller aldrig veta hur denna typ är egentligen för det kan va vem som helst, från världens snällaste o pålitligaste människa till en macho wannebe kille/tjej.

Kom ihåg

Hur som helst kom ihåg att alltid ta på dig dina förnuftiga glasögon som hjälper dig att tänka logiskt och rationellt o kom ihåg once a cheater always a cheater det tror jag i alla fall kanske inte i alla förhållanden men just i det förhållandet för har han/hon varit otrogen en gång mot dig o du förlåter då kommer personen tro att du alltid kommer förlåta SÅ snälla va inte blåst du förtjänar mer än så....



Mvh Irene

Här är ett ämne värt att belysa då många fått uppfattningen om att man endast jobbar för att leva....men så är inte fallet, enligt mig. Jag anser att man även lever för att jobba då ens jobb reflekterar en själv o ens liv. Om man jobbar med något man hatar baraför att tjäna pengar o för att kunna betala sina räkningar, då har man rätt att säga att man jobbar för att leva men jobbar man med något man verkligen älskar o brinner för ja då anser jag att man även lever för att jobba. Just därför är det viktigt att man verkligen utbildar sig till något man tycker om så man har något som motiverar en till att vakna varje dag i 50 år annars tror jag att man kommer leva ett väldigt trist liv då man sysslar med något som bara är till för att hålla en vid liv. Ens arbete utgör en väldigt stor del av ens liv och ens personlighet och därför är det viktigt att inte fastna för något som man inte tycker om att göra. Hur orkar man egentligen?
Hur orkar man vakna varje dag o gå till ett arbete man verkligen hatar?

Hur ska man klara sig?

Nu tänker ni, vad ska man göra, man måste ju kunna betala sina räkningar?

Ja det klart man måste men vi lever i Sverige, landet med så många chanser tillfällen och möjligheter, till att få sig en bra utbildning och därför ett bra liv. Min pappa brukar säga, är det inte bättre att plugga i några år och sedan må bra resten av sitt liv istället för att fastna någonstans med dålig lön och status. Med ordet status menar jag inte att man har bra lön och därför bra status även fast det är så folk tänker i detta samhälle, jag själv anser inte att man har bra status baraför man har ett fint jobb och bra lön, det jag menar med status är den status som du bygger upp för dig själv genom att arbeta med något du tycker om, alltså den självrespekten och det självförtroendet. 

Ta chansen

Så utnyttja detta fria lands möjligheter och se till så att du får den utbildning som du vill ha och förtjänar. Tänk er de länder där man måste betala för att få gå i skolan, här får vi till o med bidrag för att gå i skolan, kan det bli bättre? ....och kom ihåg det är aldrig försent, folk i min klass är höggravida, över 40 år och vissa kan knappt språket men ändå har de styrkan och modet till att finna sin väg. Lite svett, blod och tårar blir värt det sen när du väl kommer i mål och kan må bra resten av ditt liv, satsa!

Kom ihåg

Knowledge is power ....med en utbildning har du världen i dina händer


Mvh Irene

Det känns som att människor mer och mer börjar lägga sin tillit till ödet och även börjar skylla på ödet....att allt är förbestämt, att det va menat att hända osv....jag vet inte själv vart jag står kring detta ämne, då jag varit med om mycket som talar för ödet men samtidigt säger min logiska hjärna nej, vi bestämmer allt själva finns inget som heter ödet, alla väljer vi våra egna vägar. Men en del av mig vill att ödet ska finnas då jag vill att rättvisa en dag ska skipas, och att vi alla en dag ska få stå tills svars för det vi gjort både bra o dåligt. Men att lägga all sin kraft på ödet verkar inte riktigt smart. Vissa t ex tar inte alls kontroll över sina liv de bara låter "ödet"  få bestämma allt, de vill
t ex inte gå fram till killar, skriva till de på olika "communitys" så som facebook o nattstad, ja till o med när de träffar en kille som är helt underbart vill ta inte själva ta något steg utan de vill att ödet ska bestämma allt.

Ett¨råd...

Till dessa människor säger jag bara allvarligt talat va inte så svaga och fega, börja ta kontroll på era liv o sluta gömma er bakom ordet "ödet" men om ni fortfarande vill tro på ödet så tänk på en sak ödet kan lika gärna vara bron som du bygger till den du tycker om. Dvs det kanske är ödet att du tar kontroll, att du gör något o leder förhållandet frammåt, det kanske är ödet att du  ska agera eller hur?

Kom ihåg att...

"Ödet leder den villige, men släpper den ovillige"




Mvh Irene

Det finns mycket gott man kan göra här i livet för sig själv, få en bra utbildning och ett bra jobb, tjäna mycket pengar och resa världen runt men har du inga vänner och finner du ingen kärlek eller ett sätt att lära dig älska då har du heller aldrig levt. Då har du levt ett meningslöst liv och varit en robot. Samhället har levt på dina tjänster och du har levt för samhället men du har aldrig levt för dig själv. 



Mvh Irene

So hard...

Det är svårt i dagens samhälle att finna sig själv och sin väg här i livet. Man vill självklart vara en bra människa men ändå inte bli utnyttjad. Hur finner man den balansen egentligen? Att kunna få vara sig själv, en genuin, trevlig människa som bjuder mycket på sig själv samtidigt som man håller människor på ett vist avstånd så att de inte går över gränsen? Det är så svårt kan ja tala om. Jag själv kämpar med det här varje dag då jag alltid är öppen, ärlig och bjuder för mycket av mig själv till folk. Ett exempel kan vara att om man ska ut o festa och man köper sprit till folk då förväntas man ha förfesten hemma hos en själv och inte behöva åka ända till andra sidan Göteborg med spriten för att bjuda den till andra, eller vad säger ni?

Människor....

Det är lustigt egentligen hur folk ser att man e godtrogen av sig och verkligen använder den egenskapen för ens egna vinst instället för att vara en god människa och bara vara glad över att det finns sånna människor. Har folk sett för mycket på våra bästa år eller vad är det frågan om? Varför söker vi alltid efter drama i våra liv kan vi inte bara nöja oss med en lugn och stilla tystnad?

Åh!

Det är så jobbigt att behöva anpassa sin personlighet till samhället istället för att bara få vara en själv. Varför ska jag som är så positiv, generös och godhjärtad behöva ändra mig till något jag inte vill vara så jag inte blir ett offer?

Tips

Ett tips är att vara väldigt noga med vilka människor du väljer som dina vänner...välj inte vilken stackare som helst från gatan utan va lite kräsen vad det gäller din kompiskrets....lika väl som du förtjänar en bra kille/tjej förtjänar du bra vänner oxå.

Glöm inte

Kom ihåg du blir som du umgås och till slut kommer du umgås så som du blir och en ond cirkel bildas som du inte kan ta dig ur




Mvh Irene

Älskar...älskar inte?

Är det bättre att ha älskat någon o blivit sårad eller att aldrig ha älskat någon och fått känna denna smärta?

Dag för dag börjar jag tappa tron på kärlek, finns den eller? Finns det något som heter "älskar dig för evigt". Kronprinsessan e ju förlovad nu efter 8 års av väntan...grattis?  Men för alla oss andra "normala" och "vanliga" människor då? Kommer vi nånsin finna våran prins/prinsessa och hur länge kommer denna kärlek hålla egentligen. Mina vänner, som en gång va så lyckliga har alla sjunkit till botten med deras kärleks problem och kvar står jag på jorden utan några som helst kärleksbeskymmer, skönt?

good or bad?

Vet inte om jag ska pusta ut eller om jag ska gråta....en del av mig säger " å va skönt att jag aldrig älskat någon slipper jag bli så sårad så hemskt oxå" en annan del av mig säger " jag e nog den enda kvar på jorden som aldrig älskat, va e d för fel på mig, kommer jag nånsin få känna en sådan kärlek, eller kommer jag bli en ensam pensionär med 15 katter?"

Men är det verkligen värt det? Att vara lycklig i 1-10 år och sen när det väl tar slut må så dåligt att man behöver gå på lugnande och har självmordstankar?
Jag skriver "när det väl tar slut" för att jag förmodar att de flesta förhållanden faktiskt förr eller senare tar slut i alla fall de jag sett...all good things must come to an end, eller hur?

saknad?

Hur som helst så funderar jag på vad som egentligen gör mest ont...att aldrig ha älskat eller att ha älskat men blivit sårad. För visst måste det egentligen vara så att det är lättare att sakna något man haft än att sakna något man aldrig fått uppleva. För när man inte upplevt det så vet man inte riktigt hur det är, man bara anar, fantiserar och drömmer om det men man är ju inte 100% säker.

Slutsats

Slutsatsen blir då att det inte är värt det....kärlek är inte värt all smärta alla tårar och all möda. Bättre att leva ensam, resa världen runt och leva istället...utan kärlek. Fast ett liv utan kärlek är väl iförsig ganska tomt, det är inte direkt ett liv det är mer ett skal....men kan man inte ersätta denna man/kvinna kärleken mot någon annan kärlek, typ finna kärlek för annat typ "rädda barnen" eller något liknande som man brinner för?

Nja säger jag, det kan ju hända att man kan det fast denna sorts kärlek tillfredsställer en kanske inte till 100 % vi har ju alla mänskliga behov så att säga....usch säger jag bara till denna komplicerade värld varför kan inte allt bara vara svart på vitt så slipper man analysera så!!!

Ett råd...

Ett råd från mig är att innan du ger dig in på kärlek tänk på om det är värt det, har du tid, ork, tålamod och råd. Kärlek är dyrt från alla aspekter :)







Mvh Irene

Alltid en flykting....

Jag pluggar i Skövde, har en lägenhet i Skara men bor med mamma just nu i Göteborg. Min pappa bor i Norge/Trollhättan och min bror bor oxå i Trollhättan. Känns som att jag e utspridd över hela Sverige....jag har alltså tusen hem jag kan fly till men det värsta är att jag inte känner mig bekväm i någon av dessa "hem". Ett hem känns aldrig ensamt, ett hem är fyllt med kärlek och liv, därför sätter jag ordet hem i sitationstecken för att de klassas mer som hus och inga hem. Dessa ställen som är mina "hem" de är tomma på allt.  I Skara och Skövde känner jag mig ensam för jag känner ingen där, i Göteborg känner jag mig som en börda för min mamma, i Trollhättan känner jag mig vilsen...till o med när jag åker till mitt hemland i Iran för att hälsa på mina släktingar, känner jag mig utstött, även fast de är mitt kött o blod. Varför är det så här egentligen, varför trivs man aldrig? Är det bara jag som överanalyserar igen eller är det verkligen så att man aldrig nånsin passar in 100 % någonstans.
Jag är en skit social människa kan verkligen komma överrens med vem som helst, allt från en dryg svensk till en utlänsk som knappt kan svenska men varför trivs jag då aldrig?

För många hem....

Jag tror att det beror på att jag har för många "hem"...det känns som jag alltid är på flykt, att jag aldrig kan få chansen att stabilisera mig och få känna mig hemma. Jag är alltid på olika ställen jag får aldrig bara va....Jag känner mig inte trygg någonstans för jag får aldrig möjligheten att skapa mig den trygghetskänslan. Och när det är för många som rycker i en och vill träffa en då känns det inte längre som att de gör de av att de saknar en utan det känns som att de gör de för min skull...så jag inte ska va ensam. Det känns som folk vill träffa mig för de tycker synd om mig och inte för de vill träffa mig, och då känner man sig inte välkommen och inte heller bekväm. 

Lösning?

Vafan ska man göra då? Fortsätta gå till dessa tomma hem med tomma ansikten och lossas som inget? ...Ja det är ju ens enda val egentligen, tills den dagen kommer då man får barn och familj och ett eget hem, placerat någonstans som man verkligen trivs...kanske då, känner man sig hemma.

Borta bra men hemma bäst....eller för min del borta bra men hemma pest?




Mvh Irene