Ett hus men inget hem....
Alltid en flykting....
Jag pluggar i Skövde, har en lägenhet i Skara men bor med mamma just nu i Göteborg. Min pappa bor i Norge/Trollhättan och min bror bor oxå i Trollhättan. Känns som att jag e utspridd över hela Sverige....jag har alltså tusen hem jag kan fly till men det värsta är att jag inte känner mig bekväm i någon av dessa "hem". Ett hem känns aldrig ensamt, ett hem är fyllt med kärlek och liv, därför sätter jag ordet hem i sitationstecken för att de klassas mer som hus och inga hem. Dessa ställen som är mina "hem" de är tomma på allt. I Skara och Skövde känner jag mig ensam för jag känner ingen där, i Göteborg känner jag mig som en börda för min mamma, i Trollhättan känner jag mig vilsen...till o med när jag åker till mitt hemland i Iran för att hälsa på mina släktingar, känner jag mig utstött, även fast de är mitt kött o blod. Varför är det så här egentligen, varför trivs man aldrig? Är det bara jag som överanalyserar igen eller är det verkligen så att man aldrig nånsin passar in 100 % någonstans.
Jag är en skit social människa kan verkligen komma överrens med vem som helst, allt från en dryg svensk till en utlänsk som knappt kan svenska men varför trivs jag då aldrig?
För många hem....
Jag tror att det beror på att jag har för många "hem"...det känns som jag alltid är på flykt, att jag aldrig kan få chansen att stabilisera mig och få känna mig hemma. Jag är alltid på olika ställen jag får aldrig bara va....Jag känner mig inte trygg någonstans för jag får aldrig möjligheten att skapa mig den trygghetskänslan. Och när det är för många som rycker i en och vill träffa en då känns det inte längre som att de gör de av att de saknar en utan det känns som att de gör de för min skull...så jag inte ska va ensam. Det känns som folk vill träffa mig för de tycker synd om mig och inte för de vill träffa mig, och då känner man sig inte välkommen och inte heller bekväm.
Lösning?
Vafan ska man göra då? Fortsätta gå till dessa tomma hem med tomma ansikten och lossas som inget? ...Ja det är ju ens enda val egentligen, tills den dagen kommer då man får barn och familj och ett eget hem, placerat någonstans som man verkligen trivs...kanske då, känner man sig hemma.
Borta bra men hemma bäst....eller för min del borta bra men hemma pest?
Mvh Irene
